Studenten är en alldeles särskild dag – idag igen. När Marks gymnasiums elever äntligen släpps loss och springer ut till värmen av familj och vänner blir det till fest, kramar, tårar. En dag som är en tidsmarkör. Det finns ett före och ett efter.
Studenterna springer inte bara ut – de springer rakt in i sin, ibland oklara, framtid.
Men det är inte alla som har en famn att springa rätt in i. Förra året skrev Emma Börjesson en insändare som slog rakt in i solar plexus. En käftsmäll av ärlighet och medmänsklighet som i alla fall jag burit med mig i vardagen.
För i havet av glädjetjut och stolthet fanns det även den raka motsatsen. Börjesson skrev:
”Ändå ångrar jag mig bittert och har tänkt på dig varje dag sedan dess, du ensamma tjej som utan skylt och krimskrams runt halsen men säkert tyngder på axlarna ej blev upphämtad av tjusigt vrålåk eller pushande anhöriga utan ensam tog bussen hem.
Förlåt!
Jag som alla andra gick bara förbi. Jag ångrar att jag inte pratade med dig och borde i alla fall erbjudit dig skjuts hem! Jag tänker på dig!”
Ingen ska behöva känna sig ensam i ett hav av famnar.
Det kan vara svårt att ta det där första steget. Att sträcka ut handen, att börja prata med en främmande person som kan behöva uppmuntran utan att ”tränga sig på”. Men vi måste våga och orka, när magkänslan gör sig påmind att det är jobbigare att låta bli.
Låt oss sjungom studentens lyckliga dag – och mena det inte bara i ord och klang, utan även i handling.
Så kan den ljusnande framtidens första stapplande steg även bli ett ljust minne för livet.
LÄS MER:Lumpen, donken och basket i USA – så gick det för fjolårets studenter
LÄS MER:Se stjärnorna från Marks gymnasieskola gnistra ikapp inför balen
