– Klockan var väl närmare 14, dagen före julafton. Min tvillingbror skulle köra mig hem efter att vi lämnat av min syster i Älekulla, minns Marie Madsen.
Det var brodern som körde. Väglaget var underkylt och bilen voltade ner i Ljungaån.
Då dog jag på plats
– När jag vaknade till är jag under vatten med huvudet. Håller andan. Letar efter min bror. Det kändes som hans ben under min hand, det rörde sig inte. Då behövde jag inte leva tänkte jag, han är min andra hälft.
Marie släppte taget totalt och slutade kämpa med att försöka andas och lät vattnet strömma in.
– Då dog jag på plats.
Maries bror hade dock kommit loss och ropat på hjälp. Några förbipasserande hade hört smällen. Först försökte de få upp passagerardörren, sedan bakdörrarna, sist den dörr som Marie fanns bakom.
– Mina ben flyter med strömmen på vattnet har man berättat. En av de som hjälpte till, en man, lyckades skära loss mitt bilbälte med en kniv.
Kliniskt död
Marie var medvetslös och helt gråblå med svarta läppar.
– En av de som stannat var sjuksköterska och hon påbörjade hjärt- och lungräddning. Jag överlevde tack vare det.
Marie hade varit kliniskt död.
– Först var allting svart. Där fick jag fan inte stanna. Sedan blev det jätteljust. Jag tycker jag ser min morfar stå och vinka på mig, minns Marie.
Hon ser ut genom fönstret och fortsätter:
– Jag fick varken komma till djävulen eller gud, jag ska vara kvar här och ”plåga” folket, säger hon ler.
Marie förklarar att hon vill fortsätta vara den hon är och hjälpa och lära människor att bara vara och att våga hjälpa varandra.
Marie har träffat en av dem som var först på plats, Robert, och hjälpte till att rädda henne och brodern.
– Utan honom och de andra hjälparna hade jag inte haft min son i dag.
Maries ögon tåras.
– Jag är så tacksam för det. Tack vare dem fick jag mitt mirakel, några år senare.
Rädd för vatten
Det blev en av de svåraste olyckorna den julen på nyheterna. Marie bodde då i Kinna centrum.
– Det var lite jobbigt när jag kom hem, jag kunde inte gå ut utan att folk gick fram. Det var jobbigt att prata om olyckan med tanke på att jag inte kommit över den.
Marie är sjukskriven sedan olyckan och kämpar med att komma tillbaka till arbetslivet. Bland annat har hon gått på samtal och bildterapi. Just nu arbetstränar hon.
På grund av endometrios tar Marie sprutor varje månad och har även drabbats av fibromyalgi. Hon har också en tidigare psykisk diagnos och tycker att det pratas alldeles för lite om psykisk sjukdom.
– Det är väldigt tabubelagt.
Efter bilolyckan var Marie jätterädd för vatten.
– Att duscha och diska gick inte. Vänner hjälpte mig.
Det tog två månader för henna bara att kunna dricka vatten igen.
– Men jag tänker positivt tack vare allt jag varit med om. Jag är inte rädd för att berätta om mitt liv. Tack vare att jag varit med om mycket hemskt kan jag stötta och hjälpa andra. Jag ser positivt på livet.
LÄS MER:Kyrkan märker av att behoven ökar
LÄS MER:Grått och blött – så blir vädret i Mark på julafton
LÄS MER:Kommer Kungen till Mark?
