Utanför Kinnahallen studsar en basketboll på en asfalterad plan. Trots solens gassande spelar ungdomarna utan tecken på trötthet. Det är Marbos sommarläger för streetbasket som är i gång och deltagarna kör ännu en match.
Streetbasket skiljer sig ganska mycket från vanlig basket, men coacherna Walter Ringheim, 16, och Helge Söderbacka, 17, enas om att det är mycket roligare att titta på.
– Man kör tre mot tre, det är andra regler och mindre plan med högre tempo, berättar Walter Ringheim.
Sommarlägret pågår till och med vecka 32, varje dag måndag till fredag. Under förmiddagarna är det för basketintresserade födda 2011-2013 och på eftermiddagarna för de som är födda 2010-2008. En dag i veckan är det bara för tjejer, men med dålig uppslutning. Totalt under dagen har bara fem tjejer dykt upp när det vanligtvis brukar vara ungefär 15 personer var på de olika passen. Walter Ringheim har en teori om varför det är så få tjejer på planen.
– De vågar inte gå på de andra dagarna och de vet inte om att det finns en tjejdag, säger Walter Ringheim och fortsätter:
– Vi försöker säga till dem att ta med sina kompisar.
– De vet att det inte är lika många som kommer och då blir det inte lika kul, tillägger Helge Söderbacka.
Hemma, skola, basket
Amelie Lennartsson, 17, är också sommarcoach och har spelat basket under halva sitt liv. Hon berättar att hon bor nära Kinna idrottsplats, på andra sidan kullen och skojar om att hon alltid rör sig i en tre kilometers radie av sin skola, sitt hem och basketplanen. Coach har varit ett givande jobb, tycker Amelie Lennartsson.
– Det är kul att få andra att gilla sporten lika mycket som jag gör. Men svårt ibland för jag vet ju inte riktigt hur man ska göra. Jag vet att jag kopierar min coach ganska mycket, säger hon.
På frågan om varför hon tror att det är så få tjejer svarar hon:
– Det är lite färre tjejer i klubben, dels att killarna tar mycket plats och deras vänner inte går hit, och man vill inte komma själv när det är bara killar.
Ond cirkel
Coachen och Hajombon Smilla Johansson, 18, säger att hon själv inte har några problem med att spela med killarna, men hon tror att det blir en ond cirkel när så få tjejer dyker upp och andra vet att det inte är många där. Till vardags spelar hon i utvecklingslaget.
– Jag spelare både basket och fotboll för skojs skull, säger Smilla Johansson och förklarar att det är ett bra sätt för henne att på ett naturligt sätt träffa sina kompisar.
Från planen där en match är i full gång hörs ett nej-utrop.
– Du säger alltid nej men ändå så sätter du den, replikerar Walter Ringheim från bänken till en av spelarna.
LÄS MER:Ny spelare till Mark basket
