Eva vinner över döden - varje gång

Den som träffar henne har svårt att tro att hon har varit nära att dö flera gånger. Istället för bräcklighet så utstrålar hon mod, glädje och handlingskraft.

–Det har aldrig stoppat mig att jag var lite klener, säger hon och skrattar.

Närheten till döden är en röd tråd i hennes bok och det handlar inte bara om hennes egna sjukdomar utan om att döden är något som vi borde prata mer om.

–Vi behöver samtala mer om döden. Det är lika naturligt som att födas.

Boken heter Rapport från ett liv på övertid. Den innehåller flera ögonblicksbilder från egna ambulansfärder och sjukhusbesök. Genom att berätta om sitt liv kan hon visa på att det går att få ett bra liv ändå, med jobb och familj.

Olika berättelser vävs samman

Sedan innehåller den mycket annat också. Eva Rehbinder väver in historiska fakta och skildringar från uppväxten i en textilarbetarfamilj i Hede utanför Kinna på 1950-talet.

En av de första scenerna i boken beskriver en operation som hon genomförde som fyraåring då hennes hjärta skulle kontrolleras. Hon får ligga på en brits och vara vid medvetande när läkaren undersöker henne med olika kirurgiska verktyg. För många barn och även vuxna hade det kunnat vara en väldigt traumatisk upplevelse. Tack vare ett bra bemötande från sjukvårdspersonalen och en stöttande familj så kände den fyraåriga Eva sig trygg.

Hon är född med flera ”fel på kroppen” som hon säger. Det är missbildningar i skelett och inre organ som gjort att hon vid flera tillfällen under livet varit nära att dö. Det kom att prägla hennes liv och yrkesval.

–Eftersom jag själv varit nära att dö så drogs jag till det palliativa för att jag ville göra det bättre för människor i livets slutskede.

Det var ändå inget rakt spår som ledde henne till att bli sjuksköterska. Första jobbet var som rullerska men textilindustrin var inget som lockade. Istället gick hon på husmodersskolan och fick göra praktik på Skene lasarett. Där var hon för ung för att få anställning. När hon fick jobb på Styrsö vårdhem så flyttade hon dit och utbildade sig till vårdarinna.

–Det är jag i familjen som har brutit mig ur. Det kanske berodde på att jag var så mycket hemifrån och på sjukhus.

Flyttade till skärgården

På Styrsö gav hon stöd till personer med utvecklingsstörning, som det hette på den tiden.

–Man kommer väldigt nära. För att det ska fungera så måste man vara öppen och ärlig och möta människor. De människorna fanns inte ute i samhället på den tiden. De fanns på institutionerna.

Efter tjugo år där flyttade hon tillbaka, till ett hus i Horndal nära Kinnahult. Hon utbildade sig först till undersköterska för att kunna arbeta på Skene lasarett och sedan till sjuksköterska.

På lasarettet var hon med och byggde upp ett team för palliativ vård. Patienter som blev inskrivna i det palliativa teamet fick fysisk, psykisk och existentiell hjälp mot slutet. Hon beskriver den tiden med värme. Det fanns ett bra samarbete med kommunen. Hembygdsföreningen startade en fond dit Markbor testamenterade pengar. Palliativa teamet kunde söka pengar ur fonden till olika behov, som tv-apparater och möbler för att skapa en hemtrevlig miljö.

Vården i livets slutskede är något som Eva Rehbinder hoppas ska diskuteras mycket mer och bli en del av det allmänna medvetandet.

–Att den vården fungerar är viktigt för hela samhället.

Då finns det förutsättningar för att både patienten och de anhöriga hanterar sjukdomen och sorgen bättre.

Skrev avskedsbrev till familjen

Att hennes egen yrkeskarriär kommit igång och att hon hunnit bilda egen familj påverkade förstås inte hennes egna sjukdomar.

Hon beskriver en ambulansfärd till Sahlgrenska sjukhuset när hon var 34 år. På sjukhuset skrev hon ett avskedsbrev till sin familj. Det brevet har hon sparat.

Det hon hade drabbats av var en infektion, endokardit, som rent krasst innebär att bakterier i blodet försökte äta upp hennes aortaklaff. Sahlgrenska var vid den tiden enda sjukhuset i Sverige som kunde operera under en pågående infektion.

–Där skulle jag egentligen ha dött om jag bott på någon annan plats i Sverige.

Några år senare, när hon var 39 år, gick hennes inopererade grisklaff sönder. Då skulle hon påbörja en utbildning till ambulanssjukvårdare och kunde prata med killen i ambulansen om detta samtidigt som sirenerna tjöt. Ett halvår senare genomförde hon själv lyft- och bärprovet.

–Då ska man kanske vara lite enveten för att klara sånt.

Nu är hon pensionär sedan ett tiotal år tillbaka och har mer tid över för sina konstnärliga intressen. Hon har alltid tyckt om att skriva dikter och att fotografera. I samband med att hon gick en skrivarkurs uppmuntrades hon att skriva boken om sitt liv. Nu har hon gett ut boken på egen hand, i samarbete med bokförlaget Vulkan och med stöd av Föreningen Liv i Sverige.

Fullsatt i biblioteket

För några veckor sedan presenterade hon boken inför en publik på över 50 personer i Kinna bibliotek och det märktes att hon är känd på orten. Flera kollegor och barndomsvänner fanns på plats.

Hon hoppas få fortsätta komma ut och möta läsarna och att hennes bok ska vara en inspirationskälla.

Det är viktigt att personal på exempelvis äldreboenden blir tryggare med vad som sker på slutet så att de gamla slipper skickas in till akutvård i panik utan att de kan få dö i lugn och ro hemma, säger Eva Rehbinder.

Hon vill prata om döden utan rädsla och sentimentalitet, som en naturlig del av livet. Det går inte att vinna över döden eftersom alla en dag ska dö - men det går att vinna över rädslan.

Sin egen rädsla har hon kommit över för länge sedan.

–Jag kan inte minnas att jag varit direkt rädd. Redan när jag var barn trodde de att jag skulle dö. Jag bestämde annat. Jag har sagt att jag ska bli 95 år men jag tar en dag i taget.

LÄS MER:Välkommen till Mark-Posten, din nya digitala dagstidning

LÄS MER:Julmarknaderna står som spön i backen

LÄS MER:En varm hand gör äldre tryggare — Durewallmetoden lärs ut i Mark

Ola Pilhem

ola.pilhem@markposten.se