Nuförtiden bor de i Varberg, Henrik Linjer och hans fru Elisabet, på fjärde våningen med utsikt över havet. Villan med dess trappor fick de lämna när hon drabbades av Parkinson. Lägenheten är på 74 kvadrat och de har gjort sitt bästa för att få plats med så mycket som möjligt från sitt liv i trean.
– Ser du den pallen under bordet där? Den fick jag på min fyraårsdag av en snickare i Västerlanda som hade gjort den, säger Henrik Linjer som satt sig tillrätta i en fåtölj bredvid sin fru.
Och det är i Västerlanda, i närheten av Lilla Edet, som den här historien börjar. Eller, rent tekniskt börjar den i Göteborg, det var där Henrik Linjer, då Gustafson, föddes 30 april 1933.
Ville bli vägarbetarfarbror
Utanför huset i mellersta Bohuslän pågick ett vägarbete och vägarbetarfarbror var det första yrket Henrik Linjer kan minnas att han ville ha. Busskonduktör var ett annat, ett tredje som låg mer nära till hands var präst då det var faderns. Tre av få yrkesbanor han inte skulle följa.
– Diversearbetare sade alltid mina gamla släktingar att jag skulle bli, säger han.
Och det var en profetia nära sanningen.
Första november 1941 flyttade familjen ner till Hishult i södra Halland. Henrik Linjer minns det tydligt.
– Det var första gången jag åkte tåg och det var snö, en riktigt vinterdag så tidigt.
Som barn var Henrik Linjer sjuklig med eksem och hade problem med luftrören. Något som inte hindrade honom från att tillverka och sälja korgar och mattpiskor, han var en storsäljare av jultidningar och sålde frimärken på postorder. Men det satte stopp för skolgången i Uppsala.
– Doktorn där uppe sade till mig att ’jag tror inte att du ska vara kvar här’. Ja, han sade inte du utan ni, naturligtvis.
Enligt doktorn var det inte bra för Henrik Linjer att bo så nära Fyrisån.
– Han sade att min kropp passar bättre på Västkusten, säger han.
Anrop från motorprinsen
Sagt och gjort, det blev lumpen på F14 i Halmstad där han blev den enda värnpliktiga i Sverige som fick utbildning som trafikledare på flygplatsen. Han var egentligen den som enligt testerna var tredje bäst lämpad men de två före honom på listan fick snabbt huvudvärk av uppgiften och hoppade av.
Huvudvärk fick Henrik Linjer också men uthärdade och efter den första veckan blev det bättre. En gång fick han ett märkligt anrop.
– ’Får jag landa?’ Ja, vem är du, svarade vi. ’Det är prins Bertil.’
Det trodde inte Henrik Linjer på men lät personen landa ändå. Och visst var det prins Bertil, motorprinsen.
Efter lumpen tog han jobb som kontorist på Göteborgs stad och nu avlöser det ena jobbet det andra. Som frilansande journalist fick han uppdrag att vara hovreporter när kungaparet besökte Island, han drev fotobutik, var banktjänsteman, hotellchef, busschaufför, korsordskonstruktör, studieledare för Medborgarskolan och marknadsföringskonsult. För att bara nämna några.
Elisabet hällde kaffet utanför
I lägenheten i Varberg börjar det bli dags för eftermiddagskaffe och köksbordet är redan dukat. Henrik Linjer plockar fram kakor från det lokala bageriet och serverar kaffe till Elisabet. I år har de varit gifta i 56 år.
Som lärarvikarie i Sätila var han den 18 januari 1967 på fyrtioårskalas hos rektorn i Hyssna. Där fanns en tjej, eller flicka som man sade, som lekte med familjens barn. Under bjudningen serverade hon kaffe.
– Det var på den tiden när jag drack kaffe, säger Henrik Linjer som själv dricker rabarbersaft.
– Så tittade hon på mig och hällde delvis kaffet utanför fatet.
Elisabet Linjer fyller i.
– En kollega borta i Sätila hade sagt till mig att det börjat en ny kille där som skulle kunna vara något för mig. Därför var jag lite intresserad, säger Elisabet Linjer.
Efter incidenten med kaffet pratade de inte mer den kvällen men Henrik Linjer hörde sig för om vem den där flickan var. Han fick veta att hon var lärare i Hyssna och att hon skulle sjunga vid en gudstjänst i Hyssna kyrka. Som av en händelse satt Henrik Linjer i bilen utanför när kören skulle från kyrkan till prästgården.
– Jag vevade ner rutan och sade ’hej, har inte vi setts förut?’.
Hela kören var bjudna till prästgården och Elisabet hade inte tid att prata. Men hon kunde tänka sig att träffas senare på Hyssna kafé.
– Finns det ett kafé i Hyssna, frågade jag. ’Ja, hemma hos mig’ sade hon då.
Startade byrån ReseLinjer
Inom ett år var de gifta och till en början flyttade Henrik in hos Elisabet i lärarbostaden i Hyssna. Senare flyttade de till Örby där deras tre barn växte upp. Under tiden har Henrik Linjer gjort sig känd i Marks kommun som moderat politiker och ordförande i kulturnämnden, turistchef, informationschef men framförallt reseledare.
Markresor, Bra Resor och ReseLinjer (det sistnämnda Elisabets fyndiga påfund) var några av Henrik Linjers resebyråer som tog Markborna runt i världen. Till Israel, Island, Brasilien, Indien men också närmare destinationer som Gotland och runt om i Europa.
På tal om Markbladet var han enligt egen utsago en hårsmån ifrån att själv vara den som startade tidningen. Han hade bett om ett hemligt möte med den som var chef för postutdelningen och lade fram sina planer om en gratistidning med ett numera bekant namn.
– Han blev helt vit i ansiktet och sa att ’nu ska jag säga en sak som jag egentligen inte får lov att säga. Det finns en Hammarström och han håller på att starta Markbladet.’
Inte präst men nästan
Präst blev aldrig Henrik Linjer men så nära man kan komma. 1980 tilldelades han venia, ett specialtillstånd som kan delas ut av kyrkoherdar och biskopar vilket ger veniaten möjlighet att predika vid gudstjänster. Något han gjort flitigt, inte minst i Fritsla.
Söndagen den 30 april, på Henrik Linjers 90-årsdag, ska han göra det igen. Den här gången klockan 10 i Örby kyrka, byn där familjen under många år bodde. Nu är döttrarna utspridda men tar sig från London, Stockholm och Varberg för att högtidlighålla födelsedagen. Men det är samtidigt många som inte kan närvara.
– Det är minst fem personer som jag skulle vilja haft med på söndag som dött det senaste halvåret. Det känns konstigt naturligtvis. Man blir påmind om att man är gammal. Men jag får vara tacksam och tacka Gud för att jag kan se och höra och vara med. Och prata någorlunda vettigt.
LÄS MER:Tarja och Eva är socialarbetarna som vägrar sluta
