Efter ett tag övergår asfalten i grus, en bit senare till makadam på en väg egentligen anlagd för skogsmaskiner. När en misstanke börjar övergå i övertygelsen om att man nog tagit en galen sväng vid ett tidigare tillfälle skymtar en rostig Saab genom buskaget.
Den gula labradoren Luna är först att hälsa Mark-Postens reporter välkommen vilket har den oturliga följden att densammes byxor spricker i grenen efter att ha gått ner på huk. En mindre lyckad start på en intervju.
Mäklaren avrådde köpet
Lotten Andreasson är byggnadsantikvarie och nästan 15 000 följer hennes konto Husprataren på Instagram. Iklädd rutig flanellskjorta och (hela) manchesterbyxor tar hon debaclet med ro och visar vägen tillbaka ner mot det röda torpet.
– Allting började faktiskt med att jag köpte det här huset. Mäklaren försökte verkligen avråda mig, det var ganska gulligt. Men jag var jättenaiv och tänkte att det nog blir bra. Jag hade ingen aning om vad jag gjorde, säger hon med ett skratt.
Det är ungefär 15 år sedan som torpet var det billigaste på bostadsförmedlingssajten Hemnet och kostade 150 000 kronor.
– Det var ju inte så dyrt så jag tog ingen jätterisk, säger hon.
Torpet var mycket nedgånget
Men priset reflekterade också skicket torpet befann sig i. Ett steg in i stugan resulterade i att foten försvann genom golvet och ner till mullbänksgrunden. Fasaden var så rutten att hon kunde köra hela armen igenom den. Men även om ett diffust intresse för ”gamla hus” fanns redan innan var köpet det som gjorde att det tog fart på riktigt.
– Jag blev lite besatt, eller vad man ska säga. Jag blev helt såld på det här med byggnadsvård för det var ju så fantastiskt roligt. Så då ville jag börja jobba med det, säger hon.
Efter ett par år började hon studera till bebyggelseantikvarie i Göteborg, där hon också var bosatt. Ett tvärt kast från omsorgen där hon tidigare jobbat och den förhållandevis teoretiska utbildningen kunde hon genom torpet omsätta i praktik.
Gav sig själv deadline på 15 år
Fönstren var en av få detaljer som var i hyfsat skick, men även de behövde tas om hand. Panelen fick bytas och mellanbjälklaget höjas då takhöjden bara var 170 centimeter.
Lotten Andreassons stora och nyväckta intresse till trots infann sig en viss stress över hur mycket som skulle göras. Som ett sätt att hantera det gav hon sig själv en deadline på 15 år, en oändlig tidsrymd då. En deadline som passeras nu i oktober.
– Det som är så konstigt nu när jag pratar om det är att det låter som en sådan mardröm och så är det det bästa i mitt liv. Men det är svårt att förklara för någon som inte är lika galen i byggnadsvård, säger hon.
En anledning till att huset förföll till den milda grad, förutom att det stått obebott i flera decennier, var renoveringar gjorda på 1960-talet. Plastmattor gjorde att luften och fukten inte kunde cirkulera och vädras ut. Det i sammanhanget något aparta plåttaket som också lades på under samma tid har hon dock att tacka för att huset överhuvudtaget står kvar. Och också för att det smattrar trevligt när det regnar.
Ingen el eller vatten
Men det är de gamla metoderna som Lotten Andreasson brinner för. På en hylla i det stora rummet i torpet står både linoljefärg och slamfärg, det renoverade golvet i köket är återanvänt. En stor dos hantverk ingår också i arbetet givetvis och Lotten Andreasson har gjort det mesta själv. Det senaste året har hon också tagit viss hjälp av Istorpsnickaren Per Söreke, som Mark-Posten tidigare träffat, som delar engagemanget för gamla tekniker och material.
Allt måste dessutom göras för hand och med handverktyg. Förutom vatten finns det heller ingen el i huset.
– Jag har verkligen inte gjort det lätt för mig. Jag har velat göra allting på ett gammalt sätt, jag har hållit mig fast vid det. Det är något... vackert med det. Och det är också kunskaper som verkligen är på väg att försvinna. Vi har levt utan el fram till för hundra år sedan och klarat oss hur bra som helst. Eller i alla fall tillräckligt bra, säger hon.
Hittade gammal källa med hjälp av kvarlämnad lapp
Dricksvatten har hon med sig i dunkar, tvagningen sker i den lilla sjön nedanför branten. En lapp hon hittade i en kvarlämnad möbel vittnade om hur tidigare boende tillgodosett sitt behov. Där nämndes en källa en bit från huset som mycket riktigt finns än idag.
Torpet besöker hon mestadels under sommaren, det är svårt att få upp värmen de kalla månaderna då det fortfarande är en del tjorv med skorstenen. En vecka i taget kan det bli innan det blir för ensamt, framförallt för den mycket sociala hunden Luna. Under veckan blir det en och annan avstickare till något kafé för att ladda mobilen och för att handla.
Yrkesmässigt får hon ofta tillfälle att ge näring åt sin fäbless för ödehus under diverse inventeringar. Ett annat uppskattat uppdrag hon emellanåt får är att besiktiga gamla hus och torp och ge råd om hur man kan gå tillväga för att rädda dem.
Har hus på Kinnekulle
Hon har under en period varit bosatt i Kinnekulle där hon varsamt restaurerat ytterligare ett hus, men med basen i Göteborg och torpet i Mark har det blivit lite spretigt. Nu är hon på väg tillbaka till Göteborg igen.
Hon beskriver sig inte som speciellt historieintresserad men det märks att hon är djupt engagerad i torpet och dess historia. Exakt hur gammalt det är är hon inte riktigt säker på men att döma av konstruktionen skulle det kunna vara från 1800-talets mitt.
– Kökssoffan där följde med huset och den kan nog vara från sent 1800-tal skulle jag tro. Så den har liksom följt med under hela torpartiden. Jag går igång på det så himla mycket, jag tycker att det är så otroligt fint att historien blir så konkret. Jag kan sitta på samma kökssoffa som den gamla torparen satt på, i samma hus. Alltså jag... Det där alltså, säger hon samtidigt som hon lyfter upp ena armen och visar gåshuden.
Vilket råd skulle du ge till någon som är i begrepp att köpa ett gammalt torp?
– Mitt hetaste tips är väl att sätta en deadline på 15 år, alltså att inte ha bråttom så att det bara blir ett jobb. Men om man då börjar lära sig att ta hand om gamla hus och gamla traditioner och material så får man också ett stort intresse på köpet. Det blir en livsstil och något mycket mer. Man kopplar upp sig på historien liksom och då tycker jag att det blir väldigt roligt med en gång. Och åk inte till första bästa bygghandel och köp det de rekommenderar där utan skaffa dig en bra bok om byggnadsvård, säger hon.
LÄS MER:Per har renoverat Feskekörka – och skvaltkvarnen i Istorp
LÄS MER:Tre fastigheter i Mark under miljonen på Hemnet
LÄS MER:Till salu: Herrgårdsdröm i Skene från 1700-talet – för 4 miljoner i utropspris
