Det har passerat tretton år sedan hon, tillsammans med maken Bosse Draxler, tog emot de första fyrbenta gästerna på gården i skogen utanför Hällingsjö tätort. Gården ligger i Marks kommun.
Förutom Miriams och makens gemensamma bostadshus finns på tomten själva hundpensionatet på 190 kvadratmeter med separata utrymmen och tillhörande hundgårdar, där de fyrbenta gästerna får plats.
– Jag hade en vision att det skulle vara så mycket enklare, att alla skulle kunna vara tillsammans i en stor hage så som det är på hunddagis. Men de kan ju inte skolas in tillsammans. Det blir många promenader. Jag har nött ut många par skor, berättar Miriam Draxler och skrattar hjärtligt.
Hon pekar in i ett rum där Bosse och Melker just nu huserar:
– Det är en liten säng som står där. Jag tycker det är så gulligt.
Hon förverkligade en barndomsdröm
Att ha just en sådan verksamhet som hon har idag, att inhysa vovvar i perioder, har varit hennes dröm sedan hon var tretton, fjorton år.
– Jag hade gjort en skiss och gett den till min mamma. För 20 år sedan gav hon tillbaka den till mig. Så tittade jag på den och sa att ”Ja, det här är nog det jag vill göra.” Jag var säljare då och sålde bland annat hundmat. Så vi åkte till länsstyrelsen och visade upp ”så här har vi tänkt bygga”.
Inne i Mölndal gick Miriam Draxler utbildningen som är nödvändig för att kunna starta sitt hundpensionat.
– Det är om etologi, psykologi, hundlära och allt möjligt. Men man lär sig mer när man jobbar aktivt med det, förklarar hon och pekar på diplom som hänger på väggen.
Sedan hon sadlade om har hon inte ångrat sitt beslut.
– Jag tror inte att jag skulle vilja göra något annat, det är som ett kall. Jag tycker att det är så jäkla roligt att träffa hundarna. Det är jätteintressant med alla dessa individer. Jag tar emot alla raser och storlekar. Jag har polisens tjänstehundar och tar emot problemhundar, eller speciella hundar som jag kallar dem.
Vad kan det vara för typ av problem?
– Det kan vara aggressiva hundar som man måste lära känna, eller jätterädda hundar som absolut inte vill att man ska koppla dem. Vissa får skolas in länge för att vi ska bli bekanta. Men det går, jag lyckas med alla, och har än så länge aldrig blivit biten, berättar Miriam Draxler.
”Vissa pensionat tar inte emot större hundar”
Just nu är ett tiotal hundar inskolade och inhysta på pensionatet. Däribland schäfrar, labradorer och blandraser av storleken större. Hundarna blir exalterade när Miriam Draxler rör sig över gården, skallen ekar högt mellan trädtopparna.
– Vissa pensionat tar inte emot större hundar, och inte okastrerade, men det gör vi här. Jag hade nämligen en schäferblandras, som var min första egna hund, och honom kunde jag inte sätta någonstans. Ingen ville ta emot honom. Det var nästan en mobbing tyckte jag, av hundar som var stora, och alla ska ju kunna åka iväg på semester.
Vad tror du att det beror på?
– Det är nog att de är starka och mer dragiga på promenader, alla kanske inte har fysiken för det. Det är ju mycket hund. Sen har vi även haft hundar på hundpensionatet som ägarna inte vill ha kvar längre. För det håller jag också på med, omplacerade hundar.
Miriam Draxler lägger tid på att träffa både ägare och vovve innan en hund blir inhyst hos henne. Förfrågningar kommer från alla håll och kanter. Och platserna blir snabbt uppbokade. Maxgränsen för att stanna på pensionatet är en månad.
Miriam pekar på labradorerna Esther och Märtha som är i lekhagen, en fristående hundgård på tomten.
– Dessa ska vara här en månad. Deras ägare är i Spanien. Esther har varit fler somrar. Märtha är en valp, förklarar hon.
Har adopterat flera egna hundar: ”Brinner för detta”
På pensionatet är arbetsdagarna långa. Fyra promenader ska hinnas med. Första är runt halv fem på morgonen. Nattningen är vid halv tio.
– Jag går en snabb kiss- och bajsrunda vid halv fem. Sedan är det frukost, städ och promenad igen. Vila mitt på dagen, lek och bad och medicinvård. Lite så.
Har du varit med om någon överraskning?
– Någon sa: ”Han hugger i bildäck”. Och det gjorde han verkligen. Så det gällde att se upp.
Hon har tidigare hållit på med karate vilket ledde henne till Brasilien, där hon också tog hand om gatuhundar.
– Jag tog med dem till veterinären och pysslade med dem och så. Jag tänkte inte på rabies då, som finns där. Jag älskar att vårda och ta hand om hundar. Men nu har jag rabiesspruta. Veterinärerna tyckte att jag skulle ta det, med tanke på att jag har så många utländska hundar.
Hon och hennes man har, förutom sina inhysta gäster, adopterat sju stycken. Bland annat från Spanien och Portugal. Charlie, Vilda, Scooby, Leo, Lotta, Kalle och Austin.
– Alla är av olika raser, säger hon och fortsätter:
– Jag har inga barn, men jag känner i mammahjärtat när jag ser någon hund jag vill ta hand om. Jag brinner verkligen för detta. Alla hundarna ska ha det bra.
LÄS MER:Fler hundrastgårdar behövs i Marks kommun tycker Ricos matte Anette
